Marie,
tytär, kulttuuriharrastaja ja
äitinsä omaishoitaja.

Äiti sairastui, kun olin 16-vuotias. Oireet tulivat vähitellen, vaihe vaiheelta. Lääkäri huomasi ensin tärinän vasemmalla puolella, tarkemmissa tutkimuksissa neurologi vahvisti diagnoosin Parkinsonin taudiksi.

Aluksi tauti ei vaikuttanut pahalta. Äiti pärjäsi hyvin yksin. Tauti kuitenkin etenee, ja oireita tulee koko ajan lisää. Olen vasta viimeisen kahden vuoden aikana ymmärtänyt, millaisesta taudista on kyse ja mitä kaikkea se tuo mukanaan. Äiti asuu edelleen yksin, mutta olen arjessa apuna.

Äidin sairaus on ollut alusta asti monivaiheinen, mutta tämä vuosi on ollut erityisen vaikea. Jalkojen liikkuvuuteen vaikuttava liimajalka rajoittaa yksin liikkumista. Äidin rohkeus on ollut koetuksella, ja Parkinsonin tauti on tuonut mukanaan yksinäisyyttä.

Jokainen uusi oire on tullut minulle shokkina. On kuitenkin pakko sopeutua ja yhdessä ollaan totuteltu muuttuviin tilanteisiin.

Olen äitini omaishoitaja, vaikka en koe itseäni hoitajaksi. Teemme äidin kanssa yhdessä asioita kuten aiemminkin. Harrastamme monipuolisesti kulttuuria, käymme teatterissa ja matkustamme. Yhdessä nautitaan pienistä arjen iloista.

Yhteiset kävelylenkit lapsuuteni maisemissa Kaivopuistossa ovat meille tärkeitä. Näissä samoissa paikoissa äiti avusti minua pienenä ja nyt minä avustan äitiä.

 

Marie,
kulturutövare, dotter och
närståendevårdare för sin mamma.

Mamma blev sjuk när jag var 16 år. Symtomen började visa sig efterhand, steg för steg. Det första läkaren observerade var en skakning på vänstra sidan och vid noggrannare undersökningar ställde en neurolog diagnosen Parkinsons sjukdom.

I början verkade sjukdomen inte vara så allvarlig. Mamma klarade sig bra själv. Sjukdomen fortskrider dock och hon får hela tiden nya symtom. Det är först under de två senaste åren jag har förstått hurdan sjukdom det är fråga om och vad allt den leder till. Mamma bor fortfarande ensam, men behöver hjälp i vardagen.

Mammas sjukdom har ända från början skiftat mycket, men det här året har varit särskilt svårt. Hon fastnar i steget vilket påverkar rörligheten i benen och begränsar hennes möjligheter att röra sig själv. Mammas mod har prövats, och Parkinsons sjukdom har ökat ensamheten. Varje nytt symtom har kommit som en chock för mig. Man måste ändå anpassa sig och tillsammans har vi vant oss vid situationer som förändrats.

Jag är närståendevårdare för min mamma även om jag inte känner mig som en vårdare. Jag och mamma gör saker tillsammans precis som förut. Vi går på olika kulturella evenemang, på teater och reser. Tillsammans njuter vi av de små glädjeämnena i vardagen. De gemensamma promenaderna i min barndoms landskap i Brunnsparken är viktiga för oss båda. På samma platser som mamma hjälpte mig när jag var liten, hjälper jag nu henne.